6
okt
Antikens människoideal
Hej!
Här kommer en rolig och intressant övning helt ogenerat stulen från Den levande litteraturen av Ulf Jansson (Liber, 2002). Den går ut på att diskutera människans sanna natur. Under antiken fanns två diametralt olika syn på människan och för henne eftersträvansvärda ideal. Förebilderna var två gudar: Apollon och Dionysus. Apollon stod för måttfullhet och dygdighet. Man ska inte förhäva sig och tro att man är mer än en simpel människa som styrs av gudarna och ödet. Man får inte utveckla hybris. Detta var ett ideal för de bildade grekerna. Bland de breda folklagren frodades istället ett dyrkande av vinguden Dionysus. Han var allt Apollon inte var: tygellös, måttlös och extatisk. Jag har haft som uppgift att eleverna får sätta sig in i de två idealen och diskutera vilket som målar upp den sannaste bilden av människan: är hon en Apollon, en Dionysus, båda delarna eller ingetdera? Uppgiften går att genomföra såväl skriftligt som muntligt, beroende på vad som passar bäst för stunden och i gruppen. Man kan ju också dra paralleller till andra religioner och kulter. Dionysus var fruktbarhetens och naturkrafternas gud, vilket går att jämföra med vår nordiska dyrkan av Frej och Freja.
/Elin
Senaste kommentarer